Susanne Öhman

Ett silverarmband

Du har säkert sett det här armbandet på Susannes handled

Ett armband som hon har burit i över 20 år. Varje dag. Såväl till vardag som till fest. På dagen på natten. Ja, det blev en del av henne.

Tänk om det hade gått att återge allt de båda har varit med om..
Vi hade då fått följa händer som sällan vilat eller varit sysslolösa.
Ofta med en penna, hon antecknade gärna, många små komihåglistor, lappar med koder och viktiga telefonnummer. Gärna brev och uppskattande personliga meddelanden. Hon hade drömmar om att också skriva och berätta om sin uppväxt och om hur livet levdes när hon var barn. Ett projekt hon hann påbörja, men var alltför trött för att orka färdigställa.

Susanne har i hela livet gett av sig själv, så mycket omsorg och oändligt mycket kärlek, till oss alla i familjen. Jag har alltid känt att hon tagit sig tid, ville samtala och veta på riktigt hur vi alla mådde. Hon ville vara engagerad, ville hjälpa till att lösa problem och utmaningar. Kärnfamiljen låg henne varmt om hjärtat. Marina och Rickard och deras förehavanden, ja hon verkligen älskade sina barnbarn. Och nykomlingen Terje som hon hann att lära känna under några månader..

Jag tittar på silverarmbandet som jag har fått i arv att bära vidare. Tankarna tar mig till en bekant plats som är så mycket du Susanne. Jag ser för mig att jag sitter på verandan på Gärde tillsammans med dig, en sommarkväll i juli. Luften är varm, humlorna i linden surrar och sjön Björken ligger stilla framför oss. Jag håller dig i handen, den känns trygg och varm. Vi har pratat lite och jag har berättad om hur tacksam jag känner mig. Nu sitter vi tysta, intar stunden och du trycker min hand i ett farväl.

Nu är du borta, men finns ändå. För alltid i mitt hjärta.

Christina