Björn Meltzer

Björn var en person som alltid tog sig tid för sina medarbetare och visade stor empati och omtänksamhet. Med sitt vänliga leende och uppmuntrande kommentarer kunde han förvandla en tuff dag eller ett svårt möte till något positivt. Mina tankar går till Björns familj och nära vänner, och jag förstår att han är oerhört saknad.

För många av oss var Björn mycket mer än bara ett namn. Han var en bror, son, kollega och chef han var en man med många roller i sitt liv. Men för mig var han framför allt pappa. Min bästa vän, min största rival och den som alltid fick mig att vilja bli bättre. Pappa och jag delade mycket i livet som jakt, båtar och bilar men framför allt var det tävling och sport som förenade oss. Självklart var det viktigaste för oss att vinna, men han tryckte också vikten av att utvecklas och att alltid bära med sig en ödmjuk inställning. Trots att vi lite för ofta skämtade om att varför ska man vara ödmjuk när man vet att man är bäst. Pappa kämpade, både privat och i sitt arbete, för att ge oss möjligheten att spela alla sporter och göra det vi älskade. Han såg alltid till att vara där som efter mina golfträningar, när han dök upp med sin golfbag och såg till att vi hann spela så många hål som möjligt innan solen gick ner det. Såna stunder skapade pappa ofta och dom betyder verkligen allt. Men han var mer än en tävlingsmänniska. Han tillssmmans med Cissi var också dom som visade världen för oss. Familjeresorna var viktiga, och två minnen bär jag särskilt med mig utöver Mallorca såklart: Safarin i Tanzania en magisk upplevelse där vi tillsammans fick se något större än oss själva och skidresan till Ramundberget, som blev mer än bara skidåkning. Den resan hjälpte till att stärka vår nya familj och lade en grund för den magiska familj som pappa och Cissi byggde. Pappa hade en unik förmåga att styra mig i rätt riktning. Han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på, och när hans visdom inte räckte till, använde han humor eller provokation. Han kallade mig den enda i familjen som var beroende av nikotin efter Cissi slutade röka Så jag slutade i ett helt år. Två gånger. Bara för att motbevisa honom. Och när han ville lära mig att vara streetsmart använde han samma taktik. På något sätt fick han mig alltid att välja det vettiga alternativet, även om jag aldrig riktigt förstod det förrän i efterhand. Det som gör mest ont är att vi inte får fler av de där stunderna. Att vi inte får tävla mer, resa mer, skratta mer. Att jag inte får dela allt som komma skall med honom. Men jag bär honom med mig. I mina val, i min tävlingsinstinkt, i min humor. Och jag vet att han, på något sätt, alltid kommer att vara där i de viktiga ögonblicken, kanske småleende, kanske lite provocerande, men alltid närvarande. Tack, pappa, för allt.

Jag fick förmånen att lära känna Björn, bara för några år sedan. Men inte dessto mindre kände jag direkt vilken äkta, genuin och varm person han var. Det är så sorgligt och orättvist att en så fin och bra person inte fick leva längre.

Kära Björn, det är så ofattbart och sorgligt att du inte längre finns med oss. När vi träffades bara några dagar innan du gick bort pratade vi med värme om att det var över 40 år sedan vi träffades i Lund första gången. och att vi sedan följts åt genom åren både i Stocksund och på Mallorca. Nu såg vi så mycket fram emot att kunna träffas lite mer framöver. Tack Björn för alla roliga och fina minnen tillsammans, din omtänksamhet och din vänskap. Vi saknar dig och tänker på dig, Cissi och barnen. Vila i frid!

Du var en härlig kompis på och utanför hockeybockeyplanen. Saknar att bli avdribblad av dig.