Anders Ullberg

Anders var framstående redan i realskolan. Vi gick i samma klass i St:Görans Samrealskola. När vår lärare i matematik och kemi låg i skilsmässa och var tvungen att ta med sina små barn till skolan några gånger, bad hon Anders och mig att gå med barnen till en lekpark, ty -som hon sade- vi var dem, som tog minst skada av att inte närvara vid lektionerna. En annan gång, när hon inte lyckats förklara ett nytt moment i matematiken för en elev, bad hon Anders och mig försöka att göra det. Ni har ju nyligen lärt er och bevisligen förstått. Kanske kan ni förklara bättre än jag bad hon. Vära vägar skilldes åt i olika gymnasium.

Tack för kloka råd Din lojalitet

Käre bror, Tack för 60 års fin och glad vänskap och för att vi fick tillfälle ses igen i augusti! Du har gjort stort avtryck hos oss och många andra under Din tid på jorden! Bra jobbat!

Kära Anders, Så älskad och så saknad. Du är i våra tankar, så även dina nära och kära. Vi känner stor tacksamhet över att ha fått lära känna dig på våra sammankomster. Ditt hörliga, hjärtliga, glada och genuina sätt kommer vi alltid bära med oss. Tack Anders. Signe och Maria

Pojkarna Vi träffades när vi var nio-tio år, Anders, Conny och jag. Vi flyttade till Stadshagen i mitten av 1950-talet, min mamma, min bror och jag. Vi bodde i en tvårumslägenhet, i bottenvåningen fanns en speceriaffär och en mjölkaffär. I våningen ovanför bodde en man som kom hem full och slog sin fru. I speceriaffären kunde man köpa charkuterier och gryner och ärter som handlaren skopade upp ur lådor. Han hade en blyertspenna bakom öronen och skrev sedan in vad man var skyldig i en svart bok. Skulden betalades sedan när mamma fått sin lön. I mjölkaffären var det kallt och vattnet rann längs fönstret, mjölken och grädden måttade tanterna upp med decilitermått och hällde i tillbringaren man hade med sig. Mammorna jobbade ofta, så om vi barn behövde kunde vi alltid gå in till tanterna i mjölkaffären och få lite tröst, Och kanske - i sällsynta fall - en ettöreskola. Anders och Conny bodde vid samma gata, Anders med sin ensamstående mamma i en tvårummare och Conny som bodde med sin pappa, mamma och äldre bror i en lägenhet som var en enrummare med matvrå. Men det ansågs modernt, husen var byggda något år efter Andra världskriget. Vi hade badrum med badkar och vattentoalett, gasspis, kallskafferi och ett litet kylskåp med ett litet frysfack där ett fryst torskpaket fick plats. Eller, när mamma gjorde hemmagjord glass. Nå, Anders, Conny och jag blev kamrater i den stora skolan nedanför backen, sedan hamnade vi i samma klass. Pojkarna i en klass och flickorna i en annan. Vi tre blev oskiljaktiga musketörer, ute när helst vi kunde, berget mellan Stadshagen och Igeldammsgatan blev vårt Vilda västern, vårt Frankrike, vårt Sibirien, vårt kungadöme allteftersom våra lekar varierades. Anders mamma var en av de första som skaffade sig TV längs gatan och nästan varje kväll satt vi där på golvet och tittade på den lilla gråskimrande skärmen. Våra strövtåg blev allt längre att åka kollektivt hade vi sällan råd med och cykla i innerstad var riskabelt. Så vi traskade. Vi traskade till de gamla raserade militaranläggningar på det som nu är Fyrverkarbacken, vi traskade till Vanadisbadet och vi traskade till Pampas bakom Karlbergs slott. Ingentingskogen bortom Pampas var dock gränsen - där började området som tillhörde Tomtebodabarnen och de gillade inte att vi tog oss in där. De gjorde något hemskt med dem de fångade in, vad för hemskt visste vi inte, men något hemskt var det. Så vi höll oss helst längs stranden mot Ulvsundasjön, där fanns ett raggarkaffe som vi inte vågade besöka. Nere i viken, som nu är Pampas marina, låg ett antal gamla vrak till hälften nersjunkna, både pråmar och vita fartyg. På dem lekte vi och byggde kojor. Så här i efterhand inser jag att det var en kort tid av mitt liv, enbart några år. Efter sexan skiljdes vi åt till olika skolor och vi fick nya vänner där. Träffades vi på gatan hejade vi och pratade en stund, Anders, Conny och jag, men vi hade fått nya vänner och nya intressen. Conny gick ut i arbetslivet, Anders och jag pluggade vidare. Anders blev så småningom höjdare i näringslivet och ibland har jag funderat på att ta kontakt och kanske ta en whiskey tillsammans. Idag såg jag att han gått bort bara för någon vecka sedan. Så jag tar nog en whiskey i kväll och skålar för de tre musketörerna.

Broder Anders, tack för alla Dina insatser i BHV och Sancte Örjens Gille. Och alltid uppskattande och uppmuntrande ord till mina framföranden av Gillets minnesrunor. En vänskap som betytt mycket för mig. Trots Din försiktighet med att alltid hälsa med armbågen och undvika större folksamlingar, mötte Du alltför tidigt det oundvikliga slutet. Jag hoppades på många fler möten med Dig. Du kommer att vara mycket saknad och allt som oftast i mina tankar. Vila i frid! Vännen Dieter

Vi saknar dig jättemycket morfar! Kramar från Samuel och Axel