Sten Kansbod

Vi har känt varandra sen skoltiden och du blev pappa till Lena ,Fredrik och Kerstin ,mina kära systerbarn. Vila i frid , kära Sten.

Sten! Vi minns dig med glädje.

Dikten "Avskedssång" av Stens favoritförfattare Erik Axel Karlfeldt Nu trycken, trycken de kära händer som lett er vandring och stött er gång, ty svalkan stiger från flodens stränder, och dagen lutar mot nedergång. Och kyssen, kyssen med trogna munnar, som viska kärlek och andas glöd, ty mörkret svämmar ur djupets brunnar, och skyn är dunstfylld och sjukligt röd. Låt i ett famntag av eld försmälta all split, all misstro och oförrätt en oviss natt sina moln skall välta emellan hjärtan av samma ätt. I kvällen strövande fläktar vaka och blixtar glimta på fjärran håll. Den storm är nära som hårt skall skaka oss, arma agnar i ödets såll. Nu snyftar tvivel, nu bävar fråga: Skall vännen minnas, fast bort jag går? Skall kinden brinna, skall ögat låga, är han densamme ett annat år? Lätt är att minnas och svårt att glömma! Men sjunken sol du ej återser i skilda nejder vi skola drömma om allt som aldrig blir lika mer. Räck mig ur fönstret din avskedsblomma, styrk mig, o moder, till färdens plikt! I dina ögon, de sorgset fromma, jag tror mig läsa en biblisk dikt: Var själ som längtar i dunkla dalar skall hugnas ljuvt på Guds berg en gång. Var jordisk känsla som brutet talar skall strömma frigjord i evig sång.